Välkommen Teodor Otis Panayi

 
Den 13 april klockan 9:30 kikade han ut!
 
Det har varit en lång väntan med en hel del oro och ovisshet över hur dagen D skulle bli med hela Covid-19 som härjar i landet.
Det enda jag kunde tänka på de sista veckorna var att hålla Henke frisk, minsta lilla symtom så skulle han inte få vara med på förlossningen. Vi höll oss som tur va friska och klockan 04:30
den 13 april satt vi i taxin på väg in till Södersjukhuset. Under hela söndagen den 12e kände jag på mig att det var någonting på gång men eftersom jag inte visste hur det skulle kännas så va de bara att hänga med och se vart de barkade. 
 
Henke fick sitta i korridoren utanför förlossningen medan sköterskan kikade hur öppen jag var, hon var skeptisk hela tiden och hade sagt redan i telefonen när jag ringde in att det nog inte var någon mening att komma in eftersom man oftast inte kan prata sig igenom en stark värk.
Hon sa "viktoria, om du känner dig lugnare av att komma in så får du gärna göra det, vi vill bara inte att du ska behöva åka fram och tillbaka", blev lätt irriterad av den kommentaren men det var ju tur att jag lyssnade på min magkänsla för jag var 4 cm öppen och skulle ju 5 timmar senare bli mamma, jag fick ett armband och ett par fula sjukhustrosor och ett eget rum. 
Sköterskan gick sedan ut i korridoren och letade upp Henke som då fick komma in. 
 
På grund om Covid-19 så fick vi inte lämna rummen fram tills att bebis var ute så ville vi ha någonting så fick vi trycka på den röda knappen, det kändes väl helt OK men tanken fanns ju ändå att det skulle bli en sådan där långdragen förlossning som folk berättat om... 15 timmar eller så och då kändes det mindre kul att bara kunna gå runt i cirklar inne i ett litet rum, det var ju en jädra tur att det bara tog 5 timmar till. 
 
Jag tappade upp ett bad och sköterskan kopplade in lustgasen breve så att jag kunde sitta där och andas mig igenom starten, hon kom in då och då å lyssnade på bebishjärtat, allt var i sin ordning. 
 
Klockan 07:00 kom dom in och tackade för sig och önskade mig lycka till, dom gick av sitt pass och nya sköterskor skulle gå på, dom kom in och sa att dom nog behöver kolla hur det ser ut så jag tog på mig den fula sjukhusrocken och lade på "sängen" och då var jag 7 cm öppen och fick då ligga kvar där tills killen behagade komma ut. 
 
Värkarna blev riktigt jobbiga och lustgasen gjorde inte jättemycket nytta. Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag ville köra lustgas så långt det går men att jag ville få frågan om ryggbedövning innan det var för sent vilket jag oxå fick, svarade JA på den frågan och dom ringde till en läkare som skulle komma och greja med det. 
Jag fick lägga mig på sidan och värkarna blev bara starkare och starkare och tätare och tätare, jag hade inte kunnat föreställa mig att känslan av att skita på sig skulle vara så stark :/
 
Efter lång tid frågade jag tillslut Henke vart den där läkaren va för det började bli outhärdligt, han svarade att dom nog inte kommer hinna med sprutan. Fick en gnutta panik men när man väl ligger där kan man ju inte direkt avbryta så det är bara hänga med. 
 
Mycket är dimmigt men jag minns att en sköterska knäppte upp den sista knappen på sjukhusskjortan och jag tyckte det var så snällt för det var ju så himla varmt, visste ju inte då att hon gjorde det för att bebisen snanrt var ute och att det skulle vara fritt till bröstet, det var Henke som berättade det efteråt. 
 
Krystvärkar efter krystvärkar... det kändes som jag skulle gå av, tillslut sa sköterskan "vill du känna på huvudet", mitt svar var NEJ. Jag vill inte ha en massa sjuka bilder i mitt huvud, jag kikar på bebis när han är ute. 1,2,3 och det sista jag kände va en redig spark mellan benen och tillslut låg han där på mitt bröst... vad hände?!
 
Henke och Teodor kikade på varandra bra länge
 
Vid 11 tiden duschade jag och skulle sedan köras till eftervården, vi hade fått informationen om att Henke skulle få följa med en natt eftersom vi var förstagångsföräldrar, trots Covid-19, men det hade väl ändrats bara på någon dag för han blev hemkickad och jag och Teodor fick dela rum med en annan mamma. 
Det var nog det värsta... Henke hade precis varit med om sitt livs händelse, han hade blivit pappa precis men han fick ta tuben hem :( jag skulle sedan efter 5 timmars kämpande ta hand om en liten bebis. De som jobbade på avdelninge var dessutom noga med att poängtera att dom inte fick handskas med bebisarna på avdelningen så jag förstod inte vad jag gjorde där ens. 
Hade jag fått komma hem hade jag ju fått avlastning av Henke iallafall men nu var jag helt utlämnad.. och Henke helt utanför.
 
Hela den dagen va jättejobbig och ja visste knappt vart jag skulle ta vägen av tröttheten. På natten när Teodor skrek som mest och jag inte hade gjort annat än å amma kom en räddande ängel in :) en kvinna som jobbade där kom in och sa att jag minsann behöver sova och frågade om de var ok att hon tog Teodor en stund, jag sov i hela 4 timmar och han lika så.
 
Klockan 09:00 dagen efter på tisdagen möte Henke mig utanför avdelningen och vi tog en taxi hem. Känslan av att få komma hem va helt obeskrivlig för vi ville ju bara vara tillsammans.
 
Denhär första månaden har varit lite uopochner, mest ner medan jag fortfarande kämpade med amningen men så fort jag lade ner den och gick över på ersättning så fick vi en mer harmonisk bebis, en piggare och gladare mamma och en glad pappa :)
 
Nu njuter vi bara och äntligen ska ja få börja knåpa med Teodors fina bok.
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Vart klickar jag för att följa bloggen Teodor, ja och kanske följa hans fina mamma lite också? 😉 När corona är över och jag inte är fylld med gifter vill jag gärna träffa er lilla skrutt ❤️ /Mickan

Svar: Eftersom morsan Baloo inte tänkte till när hon startade denhär bloggen så valde hon blogg.se som inte har några avancerade funktioner (om man nu kan kalla en följa-knapp avancerad 😂). Ska forska vidare i ärendet :)Självklart måste vi ju ses!! Längtar massor. Se till å bli frisk nu 😀
biktopia.se

Kommentera här: