Bebis!

Så hände de igen.
Den 2 augusti visade testet "Gravid".
I en mild panik ringde jag min syster, ja hon va den första som fick veta eftersom H var på jobbet.
Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen för en del av mig var ju så klart livrädd över att behöva gå igenom samma sak som sist. 
Jag åkte å hämtade H när han slutade för att vi skulle ut till stugan. Vi köpte med oss god mat och medan vi satt där i finvödret så slängde jag upp testet. Shit va glad han blev :) men jag såg oron, den oron som jag kände i min lycka bara några timmar tidigare.  Inte helt oväntat. En dag i taget! 
 
 
Det var en evig väntan till graviditetsvecka 7 då vi fick de första ultraljudet på Octaviakliniken på Södermalm. Det var dit jag skickades sist då barnmorskan hade upptäckt att min förra graviditet
hade avstannat i livmodern och det var även dom som "tog hand om mig" eller va man nu säger så dom ville gärna att vi skulle höra av oss nästa gång de blev graviditet. 
 
Tror att mitt hjärta avvaktade 10 slag när hon letade efter den lilla krabaten som då, i vecka 7, bara är 5 veckor, en 6 mm liten klump. Men till slut.. där va de, och ett hjärta tickade på. Lycka. 
 
Dom ville att vi skulle komma tillbaka veckan efter, ännu en evig väntan, ännu en lättnad att då se att hjärtat tickade på. Nu kunde vi vänta 2 veckor till tyckte hon.
 
I vecka 10 var vi där igen, hjärtat tickade på och vi såg två små knoppar, ben :) de går kanske vägen dehär tänkte vi. Vi fick med oss ett foto hem, de enda vi kunde kika på i väntan på KUB i vecka 13, jisses hela 3 veckor till.
 
 
Hade ju mycket på jobbet med en konferensresa att planera klart och även åka iväg på så tiden gick ganska fort ändå. 
 
Vecka 13 kom, den 2 oktober va de dags för ultraljud på Södersjukhuset. KUB som de kallas för, kombinerat ultraljud och blodprov.  Blodprovet hade jag redan gjort i Sjöstan hos min barnmorska så nu skulle de kombineras med ultraljudet för att ge sannorlikssiffror för olika Trisomier. Inget som stack ut där så vi behövde inte skickas vidare. 
 
 
3 dagar senare drog vi till cypern. Den resan har jag skrivit om så jag återgår snabbt till de senaste månaderna. 
 
Från vecka 13 händer det ingenting, ja asså med bebisen händer de säkert massor och jag blir ju bara fetare å fetare där 80% har med matintag att göra och 20% har med bebisen att göra gissar jag på :), menar mer att de händer inget. Inga ultraljud, inga livstecken. Hur ska jag klara de i 7 veckor?
 
Sen kom vi till den 18 november. Rutinultraljud. Nu va de tags att mäta skalle, ben, mage, kolla fötter, kolla blodflöde i bebiskroppen, hjärtkammare, hjärnhalvor, navelsträng m.m m.m m.m
U.a som en besiktningman skulle säga:) allt var i sin ordning och vi fick även svar på vad som finns där inne, för de hade vi kommer fram till att vi ville veta. 
 
Kille? Tjej? Kille? Tjej?
 
Kille så klart! Vad annars med tanke alla kill-kusiner. Henkes bror har 2 killar, min syrra Alex har 2 killar och syster Pernilla har 2 killar så, överraskning? Inte myxket.
 
En liiiiiten del av mig blev ändå förvånad för jag hade en sån stark känsla av att de va en tjej. Helt jävla fel! Den där känslan va bara hittepå, självklart skulle de bli en kille. 
 
Nu har vi iallafall äntligen gjort rutinet och vi kan börja spåna på sånt man velat spåna på länge men avvaktat för att vi inte velat ta ut nåt i förskott. Man kan aldrig ta ut nåt i förskott... egentligen men idag har 50% av graviditeten passerat, någongång måste vi ju få göra allt de roliga.. klämma å känna på bebiskläder, provköra vagnar, kika på tapet till barnrummet, ja ni vet!
 
Den här veckan har ja gjort alla måsten. Rutinultraljud, gravidförsäkring och vaccinerat mig mot flunsan, idag blir de bara roliga saker 😁
 
Så nu vet ni vad som händer i vårat liv.
 
Kring den 10 April blir vi föräldrar till en liten pojke :) 
 
Vecka 20, äntligen! tänk att man kan bli så glad över att se ryggrad och hjärtkamrar